Popsickness.blogg.se

 

 

För fyra år sedan idag träffade jag en man på Strömpis. Faktiskt exakt fyra år sedan idag. Jag var 22, vuxen men ändå inte, förvirrad men ändå med stenkoll. Jag förstod redan den kvällen att han var speciell och fin, att han var unik och att att något i honom gjorde mig glad. Innan den kvällen hade jag bara sett honom på håll (i mjukisdressen såklart) men ska man vara ärlig (och det ska man ju vara) var det för fyra år sedan jag fick lära känna Sebastien. Tittar jag tillbaka i bloggarkivet så har jag faktiskt dokumenterat denna dag, varje år, i fyra års tid.

 

Fyra år efter Strömpiskvällen (med Elin, Sabina, med vin, med sång, med "på egna ben", med 22-åriga fyllehjärtan) ligger jag i en lägenhet fylld av kartonger. Tröttsamt kan någon tycka, fantastiskt känner jag. Jag har slängt så mycket men behållt allt som ska få följa med vidare. Imorgon får vi nycklarna till vårt hus. Vårt drömhus, palats och det som ska bli vårt och förhoppningsvis vår framtida barns hem. Jag romantiserar hej vilt vad man faktiskt kan göra i ett hus. Jag menar, jag ska läsa böcker, lyssna på musik, titta ut över vattnet, baka oftare, spela spel, bjuda hem vänner, fixa i trädgården... ja ni fattar, jag kanske överdriver, men det känns så rätt att vi ska ha ett hus. 

 

Under dom här fyra åren har så mycket hänt. Vi är bra på att få saker att hända. Kanske är vi bra på att våga. Till en början vågade vi vara med varandra och allt vad det innebar hösten 2010. Vi vågade sedan flytta till Norge och förälska oss i det landet. Under två år hittade vi verkligen vad som var "oss" och på köpet fick vi massa fina vänner och en hel hög med oförglömliga minnen. Under 2012 vågade även Sebastien fria och jag var ju inte sen att säga JA. Exakt 341 dagar därpå hade vi fattat ett nytt beslut, vi stod inte bara i kyrkan och lovade varandra evig kärlek, vi hade också flyttat hem till vår magiska hemstad - och än en gång börjat om på nytt.

 

 

Sedan dess har vi vågat byta jobb, jag har vågat tacka ja till vad jag tror kan vara den bästa tjänsten i världen - och även han har ju fattat stora beslut som påverkar hans och vår gemensamma vardag bigtime. Summa sumarum, ja vi har vågat och fatta stora beslut. Men vet ni vart jag vill komma? Jo till att det äntligen känns som vi ska få landa. 

 

 

 Känslan när jag tänker på det fina huset och att vi faktiskt ville flytta till Lindesberg för att "landa" och bygga ett hem - den gör mig helt knäpp. Mitt främsta mission nu är att skapa ett hem där våra vänner kan komma och gå som dom vill, där människor känner sig välkomna och där man, helt enkelt, vill vara och spendera tid. Där ska Sabinas lilla Benjamin springa, Malins Olivia ska bygga minnen , Elins lilla "hallon" ska såklart komma och hälsa på från storstaden och inte minst alla våra fantastiska vänner, såväl nya som gamla. 

 

Något jag drömt om så länge och imorgon är det faktiskt dags. Jag säger inte att vi fattat alla beslut nu, att vi inte behöver våga mer - men för första gången på väldigt länge känns det helt fantastiskt att inte behöva fatta ett enda beslut på väldigt väldigt länge. Undrar vad som ska hända nästa gång jag väljer att blogga?

Jag har inte bloggat på mer än 7 månader. Tidigare har jag bara haft några dagars uppehåll, om ens det. Jag upplevde efter 6 år av konstant skrivande, delande och publicerande att det fick räcka. Det var tillräckligt även om det har gett mig väldigt mycket. Men idag måste jag göra ett undantag. Och det kan verka patetiskt, blödigt eller ja - vad ni så önskar, men idag känner jag att jag behöver skriva.

 

Idag är det en vecka kvar i Norge, och det är en extremt konstig känsla jag sitter här med. En blandad förtjusning att vara gift om 15 dagar, att snart bo i mina drömmars sagolika hemstad (att få äta riktig, men billig mat igen!) - men samtidigt att lämna ett land jag blivit så kär i. En stad jag blivit jag tycker är så fin. För någon är det bara 35 mil, en flytt över en landsgräns men för mig är det att lämna så många människor jag är så glad i - och lämna två fantastiska år bakom mig. Ett avstamp & ett steg vidare. Det är ett nödvändigt ont. Man måste lämna ibland, men idag känns det orealistiskt tungt. Som tur är får jag göra det med min blivande man. Vi får flytta tillsammans, ingen av oss blir kvar, vi har ju varandra. Och det är ju vad som faktiskt spelar roll på riktigt.

 

 

Tina, som tog mig under sina vingar med en gång. Från första matchen i Nadderudshallen Augusti 2011. Som jag delat kosekvällar med, tusentals handbollsmatcher och träningspass. Som jag fått äran att lära känna så mycket bättre det sista halvåret. Allt som är tungt för också något gott med sig. Vår vänskap är en sådan ting.

 

Jeanette som det klickade med efter en enda middag. Som jag har skrattat med dig! Du blev en nära vän på bara några korta dagar. Spelkvällar, övernattningar, kaffedejter, körrep och middagar. Jag är så glad att ha fått dela den här tiden med dig.

 

Helene, som snabbt blev som en syster. En lillasyster och vän. Som får mig att skratta med sina knasiga påhitt. Som gör mig glad och som delat många fina kvällar, handbollsmatcher och helger med mig.

 

Mitt lilla kontor. Världens bästa kontor (flying pigs ..) som gjort den största av resorna. Anne-Line, Guro, Iselin - mina vapendragare. Dom som har fått stå ut med mina psykbryt, som delat lycka över resultat,frustration i tunga perioder, som hjälpts åt när det har varit för mycket, som druckit alldeles för mycket vin - alldeles för många gånger. Fantastiska middagar, teammiddagar, frierier - ja, vad har vi inte delat? Att ni kommer på vårt bröllop gör mig så otroligt glad.

 

Mina fantastiska kollegor, och alla på Academic Work Norge. Jag hade verkligen inte kunnat finna mig ett bättre jobb, en bättre arbetsplats med härligare människor eller bättre kultur. Jag har verkligen haft så kul de här två åren och det är till extremt stor del på grund av er. Tack för fantastiska målresor, kick:offer, fantastiska resultat vi uppnått och spännande uppdrag vi delat. Ni gör ett enormt bra jobb och min tid i Norge hade inte varit detsamma utan er.

 

Jag har så mycket fina minnen. Första veckorna i ett tokhett Juli-Drammen, frukostar på balkongen, badturer på fjellet. Upptäcksturer i vårt nya land. Alla vänner som besökte oss hösten 2011. Julfesterna. Cupfinalen 2011 i spektrum. Nyårsafton 2011/2012. Parmiddag med Jeanette & Henrik. Sthlmsturen med kontoret, vinst-resan till Köpenhamn, Paris- och Rom på målresa med AW Norge. 17e Maj i år. Sebastiens frieri. Midsommar med mamma & Micke. Alla sommarkvällar på Glass, alla klubbkvällar på Z. Alla matcher i Drammenshallen.

 

Tack för två fantastiska år Norge, Drammen och fina vänner.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Sitter i sängen och ska snart skriva klart en retorik-uppgift. Jag måste stänga in mig här för annars kommer jag på nya saker att prata med Sebastien om hela tiden. Jag har varit på ett konstigt humör hela dagen. Konstigt och bra humör som fått mina kollegor att skratta för jag har varit så speedad. Sådana dagar trivs jag. Jag har precis skickat iväg en kandidat-presenation till en kund (beställningen kom för två timmar sedan och vi har redan presenterat kandidat!) och är allmänt nöjd med mig själv.

Imorgon är det den 16e Oktober. Inte så väldigt märkvärdigt kan man tycka men ändå ett datum som etsat sig fast i minnet. Jag blir glad när jag tittar tillbaks i bloggen, två år bakåt till 16e Oktober 2010. Det var en bra dag.

 

Idag, nästan exakt två år senare, sitter jag här i soffan och småfnissar åt att jag om inte ens 8 månader har bytt namn. Inte är Emma Iggström längre. Dessa 8 månader kommer gå fantastiskt fort, det är jag säker på - lika säker som att dessa två åren har varit de bästa i mitt liv. Emma Sofia Ehnevid. 

 

 

17.10.2010, tagen av Sofie. 

Skulle helst av allt låta bli att lämna mitt hörn i soffan men en sammanfattning av Retorik-avhandling ska skrivas och avklaras. Jag ska fixa det. Bli klar med det. Lämna in uppgiften. Glömma bort att den fanns. Helst innan Sebastien kommer hem igen från träningen. I bakgrunden går Sarah Dawn Finers nya album, "Sanningen kommer om natten" (rekomenderas starkt!). Duetten "Sagan om oss två" tillsammans med Salem Al Fakir är precis så bra som man tror att den ska vara. Lite höst-magiskt sådär.

 

Turen till Paris innehöll inte bara cafèbesök, sightseeing och dans. Och även om vi mestadels njöt av tiden på franska små gator, sipprandes på cafè au lai så innehöll resan också kurs/vidareutbildning för hela Academic Work Norge.

I fredags hade vi bland annat en halv dags föreläsning kring ämnet "Sociala medier", något som verkligen fångade mig! Henriette och Erik (förövrigt, ett nyförälskat - fantastiskt inspirerande par!) pratade om hur vi både som privatperson och i arbetslivet kan utnyttja de sociala mediernas framfart på bästa möjliga sätt. Hur vi med hjälp av dessa tusentals sajter kan framhäva oss själva på ett personligt men fortfarande professionelt sätt - vare sig vi är jobbsökande, lyckligt anställda eller bara vill sätta något form av avtryck. 

Så här är jag nu igen, redo att ge bloggen ytterligare ett försök. Jag ska hitta en struktur som fungerar. En balans och massvis av inspiration - sedan är jag tillbaks. Kanske var det här precis vad jag, mitt Twitter-konto och bloggen behövde. 

Jag ser helt förskräcklig ut (alltså, verkligen förskräcklig) och regnet vill inte sluta ösa ner, men det gör inte så mycket. Jag har spenderat mina sista fyra dagar i vackra Paris med kanske ännu vackrare kollegor och även fast tripen har varit bra på alla sätt och vis så är det en överlägsen känsla att landa hemma på Kirkegata igen. Känslan att komma hem, krypa ner under filten, spendera kvällen med den man gillar bästa och sedan sova första ordentliga natten på flera dagar är inte fy skam den heller. Jag ser fram emot en kväll med Tv4-play (X-factor, I love you) och Revenge säsong 2.

 

Det tog lite tid,

men nu är jag fast. 

 

 

Väskorna är packade, jag har pluggat efter planering och nu saknas bara min fina sambo som snart borde vara hemma från träningen. Jag är så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna och imorgon väntar uppstigning 04.50, så jag antar att den här kvällen varken blir lång eller särskilt glamourös. 


På söndag ska jag göra en liten mellanlandning i Örebro. Mina kollegor flyger hem mot Oslo men jag ska jobba i Stockholm på måndag och har ingen lust att spendera söndagskvällen i Stockholm ensam. Därför tar jag en kväll i min fina hemstad. Få krama på mamma, lillebror och pappa - kanske även bli bjuden på middag hos fröken Lexon. Det gör mig glad. 

För två helger sedan var jag i Köpenhamn med jobbet. Vi var 7 stycken som hade klarat av en utmaning och som därför belönades med en weekend i denna vackra stad. Den är verkligen vacker och det är verkligen något förundrande över den. Den påminner lite om Amsterdam och i somras, efter bara 4 dagar där, kunde jag känna exakt samma sak. Jag tror jag skulle må bra i en sådan stad. 

 

Hur som helst bjöd helgen på massa nöje - god mat, fina kollegor, restaurangbesök, dans in på sena natten och tivoli-besök. Vi hann även med lite teambuilding och konferens. När vi landade i Oslo på söndagskvällen hade jag verkligen massa ny energi. Jag tycker verkligen om sådana här "turer" och jag tror att belönings-konceptet genererar i tusenfalt tillbaks. Om några veckor åker vi till Paris på målresa, alla 60 anställda på vår årliga målresa, det ser jag fram emot! 

 

 

Jag är ganska nöjd ikväll. Jag har kanske inte sagt det men jag har börjat plugga igen. Jag läser sista kursen på min Retorik-examen på distans, 100% och ska innan Januari lämna in min C-uppsats. Tanken är att avsluta båda mina examen på distans (saknar en kurs i socialpsykologi också) men jag måste börja någonstans, och att jobba 100% fortfarande finna motivation är inte det lättaste. 

 

Men ikväll gick det. Jag fick slåss lite om datorn här hemma men sedan flöt det på. Det är ju dock inte samma sak, samma känsla och samma upplevelse som att plugga "som vanligt". Jag saknar Örebro Universitet. Saknar  mina klasskamrater, att sitta i forum-cafèet och dricka dagens tredje kaffe, att ångest-tenta-plugga i biblioteket och styra över mina dagar nästan helt fritt. Jag saknar verkligen det, men jag vet (och Elin poängterar det ofta: jag romantiserar denna bilden något extremt). Att jobba heltid, med något man älskar och kunna försörja sig utan CSC har sina kickar det också, förstås.

 

 

 

 

Moa Lignell - att säga att hon överraskar vore en överdrift men jag hade nog aldrig trott att hon kunde skriva hit på hit. Denna kan nog äventyra Linnea Henrikssons "Lyckligare nu" i toppen av mina favoriter. Så melankolisk och skön. Det är lite svårt att ta in att hon är 18 år. Lyssna! Den gör mig lugn. 

En bit in i September när jag börjar inse att sommaren verkligen är över fyller jag alltid på med nya spellistor. Oftast behöver jag ny musik till träningen, till promenaderna och till de mörka kvällarna inomhus. Favoritlåten hittils (promenad-genre) är Mando Diaos svenska "Strövtåg i hembygden". Den gör mig lite sentimental, Örebro-sentimental tror jag bestämt. Texten som ursprungligen är en dikt av Gustaf Fröding är otroligt fin.