Popsickness.blogg.se

 

 

För fyra år sedan idag träffade jag en man på Strömpis. Faktiskt exakt fyra år sedan idag. Jag var 22, vuxen men ändå inte, förvirrad men ändå med stenkoll. Jag förstod redan den kvällen att han var speciell och fin, att han var unik och att att något i honom gjorde mig glad. Innan den kvällen hade jag bara sett honom på håll (i mjukisdressen såklart) men ska man vara ärlig (och det ska man ju vara) var det för fyra år sedan jag fick lära känna Sebastien. Tittar jag tillbaka i bloggarkivet så har jag faktiskt dokumenterat denna dag, varje år, i fyra års tid.

 

Fyra år efter Strömpiskvällen (med Elin, Sabina, med vin, med sång, med "på egna ben", med 22-åriga fyllehjärtan) ligger jag i en lägenhet fylld av kartonger. Tröttsamt kan någon tycka, fantastiskt känner jag. Jag har slängt så mycket men behållt allt som ska få följa med vidare. Imorgon får vi nycklarna till vårt hus. Vårt drömhus, palats och det som ska bli vårt och förhoppningsvis vår framtida barns hem. Jag romantiserar hej vilt vad man faktiskt kan göra i ett hus. Jag menar, jag ska läsa böcker, lyssna på musik, titta ut över vattnet, baka oftare, spela spel, bjuda hem vänner, fixa i trädgården... ja ni fattar, jag kanske överdriver, men det känns så rätt att vi ska ha ett hus. 

 

Under dom här fyra åren har så mycket hänt. Vi är bra på att få saker att hända. Kanske är vi bra på att våga. Till en början vågade vi vara med varandra och allt vad det innebar hösten 2010. Vi vågade sedan flytta till Norge och förälska oss i det landet. Under två år hittade vi verkligen vad som var "oss" och på köpet fick vi massa fina vänner och en hel hög med oförglömliga minnen. Under 2012 vågade även Sebastien fria och jag var ju inte sen att säga JA. Exakt 341 dagar därpå hade vi fattat ett nytt beslut, vi stod inte bara i kyrkan och lovade varandra evig kärlek, vi hade också flyttat hem till vår magiska hemstad - och än en gång börjat om på nytt.

 

 

Sedan dess har vi vågat byta jobb, jag har vågat tacka ja till vad jag tror kan vara den bästa tjänsten i världen - och även han har ju fattat stora beslut som påverkar hans och vår gemensamma vardag bigtime. Summa sumarum, ja vi har vågat och fatta stora beslut. Men vet ni vart jag vill komma? Jo till att det äntligen känns som vi ska få landa. 

 

 

 Känslan när jag tänker på det fina huset och att vi faktiskt ville flytta till Lindesberg för att "landa" och bygga ett hem - den gör mig helt knäpp. Mitt främsta mission nu är att skapa ett hem där våra vänner kan komma och gå som dom vill, där människor känner sig välkomna och där man, helt enkelt, vill vara och spendera tid. Där ska Sabinas lilla Benjamin springa, Malins Olivia ska bygga minnen , Elins lilla "hallon" ska såklart komma och hälsa på från storstaden och inte minst alla våra fantastiska vänner, såväl nya som gamla. 

 

Något jag drömt om så länge och imorgon är det faktiskt dags. Jag säger inte att vi fattat alla beslut nu, att vi inte behöver våga mer - men för första gången på väldigt länge känns det helt fantastiskt att inte behöva fatta ett enda beslut på väldigt väldigt länge. Undrar vad som ska hända nästa gång jag väljer att blogga?