Full av liv.

Det tog lite tid,
men nu är jag fast. 
 
 
 "Känner en känsla någonstans
Din kropp den rubbar min balans
Ska vara ärlig men jag kan inga danssteg
och vill du glida gratis ja då har du kommit fel
jag menar kolla på mig jag har ingen stil men
du borde sett att jag var full av liv"



Torsdag på Kirkegata.

Väskorna är packade, jag har pluggat efter planering och nu saknas bara min fina sambo som snart borde vara hemma från träningen. Jag är så trött att jag knappt kan hålla ögonen öppna och imorgon väntar uppstigning 04.50, så jag antar att den här kvällen varken blir lång eller särskilt glamourös. 


På söndag ska jag göra en liten mellanlandning i Örebro. Mina kollegor flyger hem mot Oslo men jag ska jobba i Stockholm på måndag och har ingen lust att spendera söndagskvällen i Stockholm ensam. Därför tar jag en kväll i min fina hemstad. Få krama på mamma, lillebror och pappa - kanske även bli bjuden på middag hos fröken Lexon. Det gör mig glad. 


September 2011 - 


Det här med belöning.

För två helger sedan var jag i Köpenhamn med jobbet. Vi var 7 stycken som hade klarat av en utmaning och som därför belönades med en weekend i denna vackra stad. Den är verkligen vacker och det är verkligen något förundrande över den. Den påminner lite om Amsterdam och i somras, efter bara 4 dagar där, kunde jag känna exakt samma sak. Jag tror jag skulle må bra i en sådan stad. 
 
Hur som helst bjöd helgen på massa nöje - god mat, fina kollegor, restaurangbesök, dans in på sena natten och tivoli-besök. Vi hann även med lite teambuilding och konferens. När vi landade i Oslo på söndagskvällen hade jag verkligen massa ny energi. Jag tycker verkligen om sådana här "turer" och jag tror att belönings-konceptet genererar i tusenfalt tillbaks. Om några veckor åker vi till Paris på målresa, alla 60 anställda på vår årliga målresa, det ser jag fram emot! 
 
 

"Ill go hungry, Ill go black and blue"


Att vara lite nöjd fast man saknar.

Jag är ganska nöjd ikväll. Jag har kanske inte sagt det men jag har börjat plugga igen. Jag läser sista kursen på min Retorik-examen på distans, 100% och ska innan Januari lämna in min C-uppsats. Tanken är att avsluta båda mina examen på distans (saknar en kurs i socialpsykologi också) men jag måste börja någonstans, och att jobba 100% fortfarande finna motivation är inte det lättaste. 
 
Men ikväll gick det. Jag fick slåss lite om datorn här hemma men sedan flöt det på. Det är ju dock inte samma sak, samma känsla och samma upplevelse som att plugga "som vanligt". Jag saknar Örebro Universitet. Saknar  mina klasskamrater, att sitta i forum-cafèet och dricka dagens tredje kaffe, att ångest-tenta-plugga i biblioteket och styra över mina dagar nästan helt fritt. Jag saknar verkligen det, men jag vet (och Elin poängterar det ofta: jag romantiserar denna bilden något extremt). Att jobba heltid, med något man älskar och kunna försörja sig utan CSC har sina kickar det också, förstås.
 
 

Home tonight.

 



 
Och på tal om spellistor och höst,

Moa Lignell - att säga att hon överraskar vore en överdrift men jag hade nog aldrig trott att hon kunde skriva hit på hit. Denna kan nog äventyra Linnea Henrikssons "Lyckligare nu" i toppen av mina favoriter. Så melankolisk och skön. Det är lite svårt att ta in att hon är 18 år. Lyssna! Den gör mig lugn. 

.

Every long lost dream led me to where you are
Others who broke my heart they were like Northern stars
Pointing me on my way into your loving arms
This much I know is true
That God blessed the broken road
That led me straight to you

Strövtåg genom hembygden.

En bit in i September när jag börjar inse att sommaren verkligen är över fyller jag alltid på med nya spellistor. Oftast behöver jag ny musik till träningen, till promenaderna och till de mörka kvällarna inomhus. Favoritlåten hittils (promenad-genre) är Mando Diaos svenska "Strövtåg i hembygden". Den gör mig lite sentimental, Örebro-sentimental tror jag bestämt. Texten som ursprungligen är en dikt av Gustaf Fröding är otroligt fin. 
 
 "Det är tomt, det är bränt, det är härjat och kalt,
där den låg, ligger berghällen bar,
men däröver går minnet med vinden svalt,
och det minnet är allt som är kvar. "
 
 

Sofies bröllopsberättelse.

Men ja,
 
läser man den här historien (eller bara nöjer sig med att titta på de vackra bilderna) så pirrar det lite extra i magen. 8 månader eller inte. Det kittlar och den här berättelsen är så fantastiskt fin. Jag tittar in med jämna mellanrum och får varje känsla varje gång. Den gör mig glad och inspirerar så. 
 
 
Här finner ni sofies bröllopsberättelse. 

Tvåhundrasextioen.

Igår pratade jag med Jeanette som ska gifta sig med sin Henrik bara tre veckor efter oss (faktiskt på vår förlovningsdag). Vi pratade lite om hur lugnt allt faktiskt är. Nu är det ju såklart lite mer än 8 månader kvar men vi hade nog båda föreställt oss att det skulle vara massor att fixa, planera och bestämma hela tiden - men så är inte fallet. Det viktigaste är gjort och troligtvis väntar en lite lugnare period fram tills jul. 
 
Hittils är följande gjort:
 
  • Kyrka bokad
  • Preliminär gästlista gjord. 
  • Herrgård för middag & fest bokad (meny måste fortfarande bestämmas)
  • Präst bokad (då jag ville ha en speciell)
  • Solister till vigseln har tackat ja 
  • Bandet har tackat ja och fått vår önskelista på låtar (mitt gamla älskade band)
  • Brudklännings-letande har börjat lite smått (stor provhelg om två veckor)
  • Bröllopssvit bokad. 



Att andas lycka.

Ni vet ibland när jag är ute och går är höstkvällarna så fina att jag nästan tappar andan. Ikväll var en sådan kväll. Jag har legat hemma i feber och en förstöd hals igår och idag så ikväll smög jag mig ut för att få lite luft. Jag fascineras så hur den här staden gör mig lugn. När jag promenerar runt Drammenselven på mitt vanliga stråk (längst elvebredden, över motorvägen, förbi hamnkanten och över Unions brygge) och solen är på väg ner känner jag mig lycklig. Då spelar inte halssveda eller feberdrömmar särskilt stor roll, och jag menar, lite perspektiv är ju alltid bra att få.