Ord och inga visor.
Sitter och tittar på kvällens debatt mellan Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt tillsammans med Daniel. Genast, efter bara några sekunder, sätter min retoriska analyshjärna igång. Jag längtar lite efter retoriken. Något jag inte gjorde efter de sista helvettesveckorna tillsammans med B-uppsatsen. Men nu lockar analyser, talskrivande och lite argumenteringsövning. Imorgon kväll ska jag få träffa mina retoriker och min "gamla retorik-klass". Vår kära studierektor har styrt upp en liten "get-together". Det gillas starkt!
För att återgå till debatten har jag så oerhört svårt för Mona Sahlin. Inte nog med att jag har svårt för hennes politik (som i stort sett endast handlar om bidrag hit och bidrag dit) så har jag även stora problem med hennes debatt-teknik. Till att börja med så diskuterar, som vanligt, vänsterblocket inte främst sin egen politik utan hackar framför allt på den politik de borgerliga partierna för. Sahlin ger väldigt få gånger svar på tal angående hur dessa problem ska lösas och angriper Reinfeldt mer än hon talar det egna partiets idéer. Sahlin ser, enligt mitt tycke, otroligt dryg ut när hon debatterar och hon verkar tro att sarkasm går hem i tvsofforna. Jag har svårt att sympatisera med denna kvinna, hon inger ingen trygghet och det blir nästan komiskt när hon står där och slänger sig med klichéer som "Fredrik Reinfeldt, ingen förstår de arbetslösa ensamstående mammorna bättre än jag".
Nej, med Sahlin till stadsminister flyr jag landet. (Hon kan få ge mig alla bidrag i världen, jag kommer inte tillbaks förrän hon avträtt! Så illa tycker jag om henne.)
För att återgå till debatten har jag så oerhört svårt för Mona Sahlin. Inte nog med att jag har svårt för hennes politik (som i stort sett endast handlar om bidrag hit och bidrag dit) så har jag även stora problem med hennes debatt-teknik. Till att börja med så diskuterar, som vanligt, vänsterblocket inte främst sin egen politik utan hackar framför allt på den politik de borgerliga partierna för. Sahlin ger väldigt få gånger svar på tal angående hur dessa problem ska lösas och angriper Reinfeldt mer än hon talar det egna partiets idéer. Sahlin ser, enligt mitt tycke, otroligt dryg ut när hon debatterar och hon verkar tro att sarkasm går hem i tvsofforna. Jag har svårt att sympatisera med denna kvinna, hon inger ingen trygghet och det blir nästan komiskt när hon står där och slänger sig med klichéer som "Fredrik Reinfeldt, ingen förstår de arbetslösa ensamstående mammorna bättre än jag".
Nej, med Sahlin till stadsminister flyr jag landet. (Hon kan få ge mig alla bidrag i världen, jag kommer inte tillbaks förrän hon avträtt! Så illa tycker jag om henne.)
Kommentarer
Trackback