Men hej, man ska vara lycklig att man har någon att sakna? Eller hur?

Jag hatar dom här kvällarna, när jag bara vill att natten aldrig ska ta slut. Aldrig låta det bli morgonen han åker. Jag vet inte varför jag är så dålig på det. Att vara ensam. Jag skulle väl kalla mig självständig i övrigt, klarar mig själv och ser till att hamna där jag vill. Men att sakna det är den värsta känslan i världen, och jag är totalt obegåvad på att hantera den. Vill bara hoppa till Söndag på en gång. Inget annat gör mig glad. Jag avskyr när han åker härifrån. Avskyr att komma hem till tom lägenhet och jag avskyr att jag blir såhär, bara för 5 små dagar.



Det hade kanske varit ett bra Nyårslöfte,
men ärligt talat - det är lönlöst.
Jag kommer nog alltid vara sådan här.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback