Kan vi inte bara bestämma oss för att glädjas åt andra? Och om inte det går, kanske fokusera på våra egna problem?
Vet att detta kan ses som provocerande, att sticka ut hakan. Men jag blev så trött i helgen.
Jag tycker att jag rätt ofta hör människor som missunnar andra människor (i sin närhet) lycka. "Vi" börjar bli "äldre" och fler och fler outar graviditet och giftemål, något som verkar sticka i avundsjuka eller möjligtvis trångsynta människors ögon. Jag upplevde deti helgen och jag önskar jag kunde skylla på småstads-bitterhet men jag tror denna missunsamhet finns överallt. Att varje handling föder en tanke, en åsikt förstår jag men att så många känner ett starkt behov av att yttra negativa ståndpunkter irriterar mig. Till att börja med borde att glädjas åt andras glädje vara självklart, men om den nu inte är det - hur orkar och vågar folk yttra sig?
Jag tycker att jag rätt ofta hör människor som missunnar andra människor (i sin närhet) lycka. "Vi" börjar bli "äldre" och fler och fler outar graviditet och giftemål, något som verkar sticka i avundsjuka eller möjligtvis trångsynta människors ögon. Jag upplevde deti helgen och jag önskar jag kunde skylla på småstads-bitterhet men jag tror denna missunsamhet finns överallt. Att varje handling föder en tanke, en åsikt förstår jag men att så många känner ett starkt behov av att yttra negativa ståndpunkter irriterar mig. Till att börja med borde att glädjas åt andras glädje vara självklart, men om den nu inte är det - hur orkar och vågar folk yttra sig?
En ytterligare dimension jag upplever är att dessa surmuppar oftast klagar på människor som förlovar sig. I alla fall i jämförelse med graviditet. Att vänta barn är det vackraste som finns så det borde vi inte klaga på, men ibland låter det som om att vi tycker att förlovning/giftemål är ett större steg att ta än att skaffa barn. Den matematiken går inte ihop i min hjärna. Visst, man behöver absolut inte vara gift för att få skaffa barn - det är upp till var och en, men vi kan väl ändå enas om att det innebär större ansvar att skaffa barn än att lova evig kärlek?
Det jag fick uppleva i helgen var några tjejer på Java som klagade på sin "vännina" som hade förlovat sig. Det var en bitter diskussion fylld av avund och det sjukaste av allt var argumentet "Hon pratade ju om att skaffa barn, kunde dom inte börjat med det i alla fall?". Hur kan det gå så långt att vi ifrågasätter denna kärlekshandling och om de nu måste så - hur kan det bli mer okej att sätta liv till världen än att lova evig kärlek?
Det jag fick uppleva i helgen var några tjejer på Java som klagade på sin "vännina" som hade förlovat sig. Det var en bitter diskussion fylld av avund och det sjukaste av allt var argumentet "Hon pratade ju om att skaffa barn, kunde dom inte börjat med det i alla fall?". Hur kan det gå så långt att vi ifrågasätter denna kärlekshandling och om de nu måste så - hur kan det bli mer okej att sätta liv till världen än att lova evig kärlek?
Kommentarer
Postat av: Fakeittillllyoumakeit.blogg.se
Mycket tänkvärt innlägg! Man måste (som du skriver) vara väldigt avudnsjuk och bitter för att häva ur sig något sånt. Tänk om alla lade den energin på sina egna liv i stället? Att glädjas åt och med andra är fantastiskt, sånt får alla fall mig att må bra. Men kanske en egskap att öva sig till hos vissa..
Kram
Trackback
