"Come out, come out - wherever you are. "
Jag insåg igår att jag har tappat något. Min känsla för skrivandet. Har den försvunnit med åldern eller har universitetet sugit ner mig i ett akademiskt hål? Som tonåring brann jag för skrivandet. Jag var duktig då. Kunde verkligen skriva vackert, beskrivande och pricksäkert om jag ansträngde mig (vilket en pretantiös sextonåring alltid gjorde). Jag hade ett stort ordförråd och upprepningar fanns inte i mina texter. Det vart snarare en sport att variera sig. Idag präglas mina inlägg till stor del av enformighet och samma gamla uttryck alldeles för ofta. Variationen är som bortblåst.
"Mysigt", "galet" och "fantastiskt" tycks vara de enda adjektiv jag kan stava till.
Men det är svårt att blogga på en högre nivå, att trolla med orden utan att bli för pretantiös. Det är svårt att hitta superlativ på superlativ för en vardagskväll i soffan, en dag på jobbet eller helgens handbollsmatch. Mina ämnen inbjuder inte till något storslaget eller för den saken skull likväl, inte heller spektakulärt språk.
Det blir liksom lite medelmåttigt och det stör mig. Att sitta på synonymer.se känns lite patetiskt. Nej, jag måste hitta gnistan.
"Mysigt", "galet" och "fantastiskt" tycks vara de enda adjektiv jag kan stava till.
Men det är svårt att blogga på en högre nivå, att trolla med orden utan att bli för pretantiös. Det är svårt att hitta superlativ på superlativ för en vardagskväll i soffan, en dag på jobbet eller helgens handbollsmatch. Mina ämnen inbjuder inte till något storslaget eller för den saken skull likväl, inte heller spektakulärt språk.
Det blir liksom lite medelmåttigt och det stör mig. Att sitta på synonymer.se känns lite patetiskt. Nej, jag måste hitta gnistan.
Kommentarer
Trackback