Popsickness.blogg.se

Ibland finns det så mycket att säga, så mycket jag vill skriva. Att skriva är min bästa terapi-form, ibland skulle jag kunna skriva en bok. Jag mår långt ifrån dåligt, jag mår bra. Bra, bättre, bäst kanske till och med? Klyschan säger att de bästa texterna produceras i tunga perioder och vid deppiga stunder men jag menar att mina lyckorus och smått euforiska ögonblick definitivt har sin charm dom med.


Idag är en ambivalent dag. Jag inser plötsligt att tre veckor kommer gå på ett litet kick. Om tre veckor bor jag inte i Örebro, inte på Oskarstorget, inte på Öster, inte i min barndoms sagolika hemstad och inte där jag en dag hoppas att mina barn får växa upp. Om tre veckor bor jag i Norge och hur mycket jag än älskar det, älskar känslan och älskar beslutet så kan jag inte sopa undan att det känns lite läskigt. När jag promenerade runt Stadsparken idag insåg jag att Elin, Sofie och Sabina inte kommer finnas på promenadavstånd och inte heller tillräckligt nära för "jag-vill-träffa-dig-och-dricka-vin-nu". Deras liv fortsätter här hemma medan mitt tar en helt ny vändning. Det är otäckt. Flytten till Sthlm 2007 var annorlunda. Det här känns både tryggare, för att min trygghet flyttar med mig och samtidigt mer otäckt för att det ändå är längre bort.