"I never wanted to love you, but thats okey. "
Jag sätter på låten. Den påminner om så mycket. Den framkallar allt, om och om igen. Blundar jag ser jag bilder. Är jag riktigt stilla kan jag till och med känna doften. Ill see you, youll see me.
Vintermörker, ishala gator som förbannade en nybliven körkortsägare. Stora koftor som trasslade in sig i varandra när vägen väl var körd och målet var nått. Tända ljus sent in på natten och stora täcken att försvinna i. Hemligheter att utforska och steg att räkna. Varenda liten millimeter kändes. Tusentals sms, samtal var och varannan minut, timmar som aldrig någonsin ville gå. Hyshysh tills jag såg rött. Hyshhysh tills jag inte brydde mig mer. Det är svårt att vandra en väg när man egentligen borde stanna upp - när hjärnan säger stopp, men hjärtat säger gå. Eller snarare kanske rusa, kasta dig framåt, gör allt du kan för att inte låta alla "borden" fånga in dig. Vissa sekunder lyckades dom. Sätta mig på plats, ta ner mig på jorden och övertala mig att det finns ett enda sätt som är rätt. Det var korta sekunder, för jag flöt ständigt upp till ytan igen - förstod att värmen och det där leendet aldrig skulle försvinna, aldrig lämna mig ifred eller låta mig vara.
Idag är det vår på riktigt, vinterkvällarna har blivit vackra minnen. Det kanske är sant som dom säger, att det finns ett rätt sätt eller ett rationellt sätt att handla på. Men jag är så glad, så tacksam, så lycklig. Så upp över öronen tacksam för att jag aldrig tvekade, att jag bestämde mig. Att vad dom än så, vad dom än trodde, vad dom än viskade om när vi bara log - så skulle jag kämpa igenom allt. Överleva.
Kommentarer
Trackback