En gullig grej.
Vi satt ute på balkongen igår kväll och diskuterade huruvida vi (människor överlag) ofta är dåliga på att ge cred, visa uppskattning och berömma människor som spelat stor roll eller inspirerat oss i livet. Jag hade glömt att berätta en väldigt gullig sak som hände mig på balen jag jobbade på förra veckan.
Det kom fram en tjej till mig i garderoben och konstaterade att jag gått på Karl-Johans skola. Hon var född 92 och vi hade inte gått där samtidigt men hon sa att hon väldigt gärna ville berätta en sak för mig. Hon hade varit på en vårkonster (2003) där jag sjöng solo. Jag hade sjungit gospellåten Joyful och hennes familj hade filmat framträdandet. Hon sa att hon tyckte jag skulle få veta att det var det framträdandet som inspirerat henne att hålla på med musik och att söka till Karl Johan några år senare. Likaså att hon än idag kan titta på den inspelningen och att hennes familj var helt förälskade i låten.
Var inte det hur gulligt som helst? Det fina i berättelsen är absolut inte att hon gav mig komplimanger utan att hon faktiskt gick fram och berättade detta för mig. Jag har ju tusentals människor som inspirerat mig i livet men som inte vet om detta. Människor som jag inte känner men som jag träffat, som har fått mig att fatta viktiga beslut. Hur som helst blev jag otroligt glad och jag tycker det var väldigt gulligt gjort av henne.
Var inte det hur gulligt som helst? Det fina i berättelsen är absolut inte att hon gav mig komplimanger utan att hon faktiskt gick fram och berättade detta för mig. Jag har ju tusentals människor som inspirerat mig i livet men som inte vet om detta. Människor som jag inte känner men som jag träffat, som har fått mig att fatta viktiga beslut. Hur som helst blev jag otroligt glad och jag tycker det var väldigt gulligt gjort av henne.
Kommentarer
Trackback