fem dagar senare.

Vad skriver man i inlägget efter 22e Juli 2011? Vad är längre värt att skriva om och hur ska vi kunna förmedla något annat än sorg, besvikelse, hat och frustration? 


Jag är stolt över att bo här. En sak som är så väldigt tydlig för mig när jag nu är tillbaks i Norge är hur stolt jag är över att bo i detta lilla land. Det som är mest slående är hur fantastiskt regeringen, statsminister Stoltenberg och kungafamiljen har hanterat denna kris. Aldrig någonsin kan jag tänka mig att ett folk kännt sig så nära och så älskade av människorna som sitter på makten. I dagarna har Mette Marit, justitieministern och flera andra från regeringen funnits på minnesplatsen vid rådshusplatsen inne i Oslo för att finnas för sitt folk, pratat med medborgarna och omfamna de drabbade. De har inte gömt sig, inte flytt i sorg utan med kärlek oändlig funnits för sitt land. Jens Stoltenberg, statsminister, är den mest beundransvärda av de alla enligt mig. Hur han med sin värme, sitt engagemang, sin ärliga kärlek förenar ett land i stor sorg är helt otroligt. Det går inte med ord beskriva hur människorna här tar hand om varandra och står stolta samman istället för att glida ifrån varandra i sorgen.


Jag är stolt över att bo här. Igår vid Minnerscermonin på Rådshusplatsen hände något fantastiskt. Mitt under tystnad började nationalsången sprida sig från person till person i publiken. Tillslut stod alla i publiken samlade, med rosor i luften, sida vid sida och sjöng "Ja vi elsker dette landet" - utan att någon bett eller uppmanat dom. Det är enligt mig väldigt Norskt. Det får mig att gråta som ett barn. Dom älskar sitt land och jag tror att det är just detta som kommer göra att Norge överlever denna tragedi.


Det finns många anledningar att se detta fantastiska tal nedan. Jag önskar att ni ser det för att hedra offren och för att förstå lite av det jag nu skrivit om.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback