Popsickness.blogg.se

(se tidigar inägg från igår)

En egentligen rätt grundläggande del när man pratar om självkänsla handlar om hur vi tillåter oss att slå på oss själva och hur vi ofta behandlar oss själva som vår värsta fiende. Det finns ingen människa i världen som vi ska umgås och spendera så mycket tid i livet med som oss själva och ändå kritiserar och dömer vi hårdare än vi någonsin skulle tillåta oss att göra mot någon annan.

Jag vet inte hur det är med er, men personligen så väljer jag mina vänner med omsorg. Jag vill ha vänner som behandlar mig väl, som uppmuntrar mig, älskar mig och får mig glad när jag är nere. Detta gäller säkert de flesta av er läsare också. Nu till det konstiga, vi skulle väl aldrig aldrig någonsin bli vän med någon eller fortsätta vara vän med någon som behandlar oss på det sättet vi behandlar oss själva? Vad är det som gör att vi tillåter oss att trycka ned oss själva när vi aldrig skulle låta någon annan göra det? Och likaså, hur ska vi orka med detta kritiserande och dömande livet ut, 24 timmar om dygnet? Ett klockrent exempel från mitt eget liv kan vara ett dåligt studieresultat som jag väljer att älta i flera veckor efter att resultatet kommit. Om Elin, min närmsta vän, hade hamnat i den situationen - inte hade jag väl någonsin suckat, stönat och kallat henne för en ointelligent, inkompetent människa, på det sättet som jag kallar mig själv?



För att uppnå en grundläggande känsla måste vi först och främst börja se på oss själva som en god vän. Någon man tillåter ha en dålig dag, någon man klappar på axeln när den är ledsen och någon man aldrig någonsin skulle klanka på när något gått fel. Jag tror starkt på att jag får ut mycket mer av livet, blir en bättre vän till andra och har roligare om jag är snäll mot mig själv. Det finns alltför många människor där ute som tar varje tillfälle i akt att döma och förkasta vad du gör så se åtminstone till att du själv är ditt största fan och supporter.