Det jag behövde.
Precis kollat på Greys Anatomy, säsong 7, avsnitt 17. Ett musikalavsnitt, precis som så många andra amerikanska serier brukar ha. Om jag ska vara objektiv, kan förstå hur människor känner för dessa avsnitt - hur "overkligt" det blir när man helt plötsligt sjunger dialog efter dialog. Dramatiska scener blir ännu mer dramtiska med hjälp av känsloladdade, storslagna rockballader. Och romantiska scener blir om än ännu mer cheesy med hjälp av böliga kärlekslåtar.
Men jag älskar det. Och jag saknar det. Ja, alltså inte avsnittet - jag saknar att leva, andas och drömma musikal. Därför blir jag extra glad över dessa avsnitt. Då får jag drömma mig bort och njuta av Callies "på-väg-att-dö-ballad" och likaså ensemblenumret från operationssalen där all kämpar för hennes överlevnad. Det behövde jag ikväll.
Men jag älskar det. Och jag saknar det. Ja, alltså inte avsnittet - jag saknar att leva, andas och drömma musikal. Därför blir jag extra glad över dessa avsnitt. Då får jag drömma mig bort och njuta av Callies "på-väg-att-dö-ballad" och likaså ensemblenumret från operationssalen där all kämpar för hennes överlevnad. Det behövde jag ikväll.
Kommentarer
Trackback