"sticks and stones may break my bones..."

Så spænnande att jag går sønder. Jag brister lite av stolthet kombinerat med nervositet. Hur kunde livet bli såhær? Vad hænde och nær blev allt så rætt, så lætt? Jag avskyr dock att vænta. Någon borde læra mig det hær med att ha tålamod, før den egenskapen ær jag definitivt inte fødd med.


Om.
Kanske.
Isåfall.
Sådan lycka.




Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback