Popsickness.blogg.se

Den här bilden gör mig glad. Jag är näst som alltid glad när jag sjunger. Det helar. När vi repade som mest med bandet så var jag nästan konstant hes, hade rockslitna stämband och halsen gjorde ont mest hela tiden - men det var så härligt. Att få ge allt och sjunga varenda kväll. Att spela ihop sig, känna för varje låt hur tajtare man blir. I höstas var mitt band lite som min familj. Jag saknar det. Att ha ett band. Att brainstorma låtar, att repa sönder sig, att bli så trött så att allt är roligt, att hitta låtar som betyder något för någon i bandet - och ge sitt allt för att göra versionen värdig. Körslaget var också ett minne för livet. Sången svetsar samman på ett sätt som jag aldrig upplevt något annat göra.

Jag saknar sången. Jag vet inte hur jag ska lösa det. Men jag skulle gärna hitta ett supstitut här i Norge som kunde dämpa min sång-saknad. Jag såg på allsången igår och insåg hur mycket jag skulle vilja vara sexton igen. Sexton år och uppslukad i musikalernas värld. Även om jag vet att den branschen inte är någon jag skulle arbeta i så saknar jag det otroligt mycket. Varje dag.