Popsickness.blogg.se

Idag kan det få mig att skratta - hur jag var, hur jag ville vara och hur jag uppfattade livet. Men samtidigt vet jag hur svår verkligheten faktiskt var. 14 och år och en ordentlig blandning av identiteter. Fröken prestationsångest och Fröken duktig samtidigt som hon helst av allt bara ville lyssna på Kent, gråta ihjäl sig till deras texter, måla ögonen svarta av kajal och tycka att hela livet var värdelöst. Inombords pågick det ett krig som i smyg fick mig att göra väldigt destruktiva saker (som inte på något sätt är ovanligt för en fjortonåring) mot mig själv. Jag kände mig svår, deprimerad och trött på det mesta men samtidigt var jag alldeles för mån om att aldrig uppfattas som konstig så därför stämde nog aldrig insidan och utsidan riktigt ihop.

Jag har haft flera svackor i livet där mycket känns tungt men jag kan på allvar säga att jag aldrig genomgått något som varit så tungt som tiden mellan 14 och 16. Jag tycker det är synd att man ofta förringar barns känslor och upplevelser med att dom "bara är barn". Tyvärr så bagateliseras ofta allt ifrån barns verklighetsuppfattningar, ungdomskärlekar, klagemål och rop på hjälp. Trots den tunga tiden menar jag dock att jag aldrig skulle vilja ha den ogjord - jag är ju den jag är idag tack vare dessa år och jag tror att man ibland kan behöva gå igenom små helvetten för att lära sig något om sig själv.