Färre tårar med åren?
Jag har tänkt på en sak.
När jag var liten. Eller mindre i alla fall. Runt sisådär femton år, då kunde jag gråta i timtals. Bara gråta, gråta, gråta - utan att det fanns någon hejd på det. Jag gör inte det längre. Att jag gärna gråter och gör det ofta är ju allmänt kännt men aldig sådär länge längre. Tio minuter - max, sen har mina tårar tagit slut. Det är lite synd tycker jag. För oftast mådde jag så mycket bättre efter dom där extrem-gråt-timmarna, numera försvinner sällan klumpen i magen efter bara tio minuters gråt.
Undrar om det ingår i socialisatiosprocessen? Att man med åren förlorar förmågan att gråta länge? Eller minskar kanske antalet tårar med åren? Kanske lär vi oss undermedvetet att vuxna kvinnor inte gråter länge - man skakar av sig och tar nya tag. Ständigt detta "det finns alltid någon som har det sämre än jag".
När jag var liten. Eller mindre i alla fall. Runt sisådär femton år, då kunde jag gråta i timtals. Bara gråta, gråta, gråta - utan att det fanns någon hejd på det. Jag gör inte det längre. Att jag gärna gråter och gör det ofta är ju allmänt kännt men aldig sådär länge längre. Tio minuter - max, sen har mina tårar tagit slut. Det är lite synd tycker jag. För oftast mådde jag så mycket bättre efter dom där extrem-gråt-timmarna, numera försvinner sällan klumpen i magen efter bara tio minuters gråt.
Undrar om det ingår i socialisatiosprocessen? Att man med åren förlorar förmågan att gråta länge? Eller minskar kanske antalet tårar med åren? Kanske lär vi oss undermedvetet att vuxna kvinnor inte gråter länge - man skakar av sig och tar nya tag. Ständigt detta "det finns alltid någon som har det sämre än jag".
Kommentarer
Trackback