ensamhet.
Det är lite galet.
Att man kan sitta i ett stort biblioteket - fullt med andra studenter - som säkerligen känner samma panikpluggångest som du själv och ändå känner du dig som den ensammaste människan i världen. Så jävla ensam.
jag sitter i en stuga på en camping i leksand. runt omkring är det stugor med brasor tända med massa folk i men i min är det bara jag. mina rumskompisar har åkt hem och jag väntade besök ikväll men han kom inte.
jag har varit glad hela dagen och sett fram emot kvällen så det pirrat till i magen. i mitt huvud har jag redan sett hela kvällen framför mig. jag skulle lagat middag till honom. vi skulle suttit tysta i soffan och titta på tv även fast vi aldrig brukar vara tysta och heller aldrig titta på tv men ikväll skulle vi göra det för vi är ju bara så glada över att vara med varandra. att sitta brevid varandra i samma soffa. vi skulle bryta tystnaden med ett skratt och så skulle jag ha så ont i magen imorgon för att jag skrattat så mycket ikväll som bara han får mig att göra.
men han kom inte.
besvikelse. ledsen. tårar i ögonen och jag sätter på placebo - running up that hill på spotify. ännu mer tårar. men när jag kommit till halva låten så kommer jag på att jag ska vara glad ju.
glad över att jag har mig själv för det kommer jag alltid att ha. det är det enda jag kan lita på. jag behöver ingen annan. behöver inte lita på någon annan och bli besviken.
jag kommer aldrig göra mig själv besviken. inte ikväll. aldrig någonsin faktiskt.
