Emma Sofia Iggström i ett nötskal?
Jag får "små" psykbryt ibland. Jag hade ett nyss. Dessa "nervutbrott" eller "psykbryt" kommer väldigt sällan men de förekommer säkert 3-5 gånger om året. Jag är säkerligen inte ensam om dessa. Grunden till att jag får dem är för att jag är en mycket rastlös person. I min utbildning kallar man personer som mig en E-person, det innebär att man gillar att ha många bollar i luften och älskar att ha mkt på schemat. Men jag är även en J-person, en person som måste ha struktur och ordning i sitt liv. Jag älskar planering! Dessa två går inte ihop jämt. Som idag till exempel.
Några perioder om året har jag, precis som många andra, lyckats ta på mig för mycket. Oftast klarar jag av att göra många saker samtidigt, helt smärtfritt och jag njuter av det! Men inte för tillfället. Medan en del klasskompisar, med största rätt, är jättestressade över ett PM är jag dessutom stressad över, ett flertal jobb, mitt band, min träning, mitt körkort, min ekonomi, min lägenhet och massa sidoprojekt. Jag vet, det är för mycket. Som sagt, ofta går det hand i hand men just nu funkar det inte.
Därför får jag dessa psykbryt. Det brukar resultera i gråt eller ilska. Idag i det förstnämnda. Dagar som idag är det fantastiskt att ha en stöttande sambo som hjälper att strukturera upp och prioritera eller peppa. Han är mitt bästa. Min klippa. Jag förstår att ni kanske tycker - "det är väl bara att skippa vissa saker". Men ni måste förstå att jag mår inte bra av att ha en tom kalender heller. Jag mår bäst när jag har mycket omkring. Men ibland rinner det över och då gäller det att hitta balans.
I sådana här lägen måste jag skriva av mig. Skriva skriva skriva. Det är därför min blogg finns till. Inte för att upplysa er läsare om mina utbrott eller förklara för er vilken ambitiös människa jag är. Nej, endast för min skull. Hjälp till självhjälp.
Nu är denna period snart slut och jag behöver inga "Emma-du-måste-ta-de-lugnt-uppmaningar" för snart är den värsta tiden över. Den kommer komma igen, var så säker. Men det är så jag vill ha det. Det är smällar man får ta.
Baby. Ibland när du skriver skrämmer det mig hur lika vi är, trots att vi är så olika.
Och det är faktiskt okey att få psykbryt ibland, sjukt jobbigt såklart men du fortsätter alltid starkare och finare ur det än du redan är. Och jag tycker det är så bra att du faktiskt skriver, för det är ett sånt himla bra sätt att få ur sig, minnas det jobbiga och ta lärdom av det. Och det kanske låter som svammel för andra, men vad spelar väl det för roll, precis som du skriver - det är din blogg och din egen hantering av allt jobbigt. Att bara få ned alla konstiga tankespiraler i ord är en sån lättnad. Även om du inte tror det själv, fy fasen så stark du är! Och tänk hur stark du kommer bli. Du är ju så bra!
Jag saknar våra samtal. Snart ses vi Baby, och jag tror jag längtar ihjäl mig! Var så skönt att prata med dig igår, om än en snabbis bara.
Tusen pussar!