Ångest.
Ångest.
Dumförklarar mig själv.
Varför slutade jag? Varför kämpade jag inte? Var det inte allt jag ville? Allt jag någonsin velat? Det som skulle bli den fantastiska framtiden är nu bara det saknade förgångna. Jag kan inte lyssna på vissa låtar. För bara ett år sedan. Fick jag gå tillbaks skulle jag kunna ändra på så mycket. Pratar med Josefine och hon säger att det inte är för sent..
Men är det inte det precis vad det är? För sent. Jag valde bort. 
(Förlåt för detta förvirrade inlägg. Men nu känns de bättre. )
Kommentarer
Trackback