En kärlekshöst.
Jag var tvungen att skriva av mig.
Igår var mitt projekt att lägga in massor av Daniels skivor i min nya dator, han har verkligen hur många som helst! När jag satt där och lyssna igenom allt hittade jag "Peter Lemarc, 17 sånger". Den introducerade han mig för i höstas, precis när jag flyttat till Stockholm. Och nu när jag sitter och lyssnar igen ensam kan jag inte förstå hur allt kan ha gått så fort. Det var väl nyss jag flyttade, nyss som jag hade ny klass och man fortfarande sprang runt i skinnjacka? Nu är det februari, inte för att de är vinter - men snart är terminen slut. Vart tog den vägen?
Jag minns hösten så väl, jag minns hur ingenting var riktigt klart och uttalat. Allt var så bra men ändå så nytt. Jag minns hur jag varje söndagskväll grät som ett barn och hur jag varje fredagsmorgon var minst lika speedad som ett barn innan vi skulle få träffas igen. Bara 2 nätter, men dock - två underbara nätter. ( två nätter i 90säng.)
Jag visste hur bra allt var, men jag vågade inte hoppas. Nu är allt så annorlunda, allt är så klart och allt är så självklart. Det är vi. Och snart behöver jag inte gråta på söndagskvällar. Snart är jag speedad varje morgon för att få vakna med honom, inte bara torsdagar. 8 månader har gått, ska kommande 8 månader gå lika fort? Jag längtar efter våran andra sommar ihop.
Kommentarer
Trackback