Kajal, tårar och en jävla massa Kent.
nedan följer en halvlång ironisk förklaring av min tidigare s.k fjortisperiod.
Det är inget mästerverk. men, ja läs den. ni kanske till&med känner igen er :)
(eller så tänker ni : gud vilken tur att jag aldrig var sådan)
ohgudars. jag får massa "åttan-flashbacks" av Vapen och Ammuntion-skivan.
14 år var jag.. det var min "jag är så svår" period. Jag minns att jag seriöst tyckte
att texterna verkligen handlade om mig, allt stämde så bra. (yeah right!) Pärlor och FF.
och för att inte glömma sundance kid. Minns att jag fick skivan precis innan julen 2002.
Det var den tiden då jag fotograferade allt i svartvitt (drama drama drama!),
då tomas skickade rosbud hem till min dörr och vi pratade timtals i telefon på
nätterna. Fanny och jag lyssnade på Kent jämnt, vi relaterade allt till våra
"problem". Efter sommaren och alla äventyr som vi hade lämnat bakom oss
så var kent allt. En tröst på något helknasigt sätt. Fanny brukade sitta vid pianot
och jag sjung, alla våra favoritlåtar. Undra hur många "Till minne av sommaren..." skivor
jag brände till fanny. JAG VAR GALEN i minnes-låtar. liksom idag?
Det var dåjag var lite småkär i "Fame-factory-anders" och bara älskade att skriva dikter.
Jag, Anna, Fanny & erika såg KENT på stadion 6/6 nationaldagen samma sommar.
en oförglömlig kväll måste till och med jag erkänna, även om detta inlägg hittils har blivit till lite sarkasm över svunnen fjortistid. Jag var ganska naiv inser jag nu, kunde springa till 8A:s klassrum och "låtsas" låna tejp bara för att få se en skymt att honom. Förälskelse? eh ja. dom var så många.
Det var kajalens tid för mig, allt skulle vara så dramatiskt. Blir nästan rädd idag
när jag läser dikter som jag skrev då. men, ja det kanske hör till. vad vet jag? något
som är sorgligt är att jag verkligen trodde att allt skulle vara lättare när man blev 18 år
och "stor". Shiet, vad jag inte känner mig stor och shiet vad allt snarare har blivit svårare.
Jag menar egentligen, vilka problem hade man i åttan? tydligen så var dom stora för mig iaf.
14 år var jag.. det var min "jag är så svår" period. Jag minns att jag seriöst tyckte
att texterna verkligen handlade om mig, allt stämde så bra. (yeah right!) Pärlor och FF.
och för att inte glömma sundance kid. Minns att jag fick skivan precis innan julen 2002.
Det var den tiden då jag fotograferade allt i svartvitt (drama drama drama!),
då tomas skickade rosbud hem till min dörr och vi pratade timtals i telefon på
nätterna. Fanny och jag lyssnade på Kent jämnt, vi relaterade allt till våra
"problem". Efter sommaren och alla äventyr som vi hade lämnat bakom oss
så var kent allt. En tröst på något helknasigt sätt. Fanny brukade sitta vid pianot
och jag sjung, alla våra favoritlåtar. Undra hur många "Till minne av sommaren..." skivor
jag brände till fanny. JAG VAR GALEN i minnes-låtar. liksom idag?
Det var dåjag var lite småkär i "Fame-factory-anders" och bara älskade att skriva dikter.
Jag, Anna, Fanny & erika såg KENT på stadion 6/6 nationaldagen samma sommar.
en oförglömlig kväll måste till och med jag erkänna, även om detta inlägg hittils har blivit till lite sarkasm över svunnen fjortistid. Jag var ganska naiv inser jag nu, kunde springa till 8A:s klassrum och "låtsas" låna tejp bara för att få se en skymt att honom. Förälskelse? eh ja. dom var så många.
Det var kajalens tid för mig, allt skulle vara så dramatiskt. Blir nästan rädd idag
när jag läser dikter som jag skrev då. men, ja det kanske hör till. vad vet jag? något
som är sorgligt är att jag verkligen trodde att allt skulle vara lättare när man blev 18 år
och "stor". Shiet, vad jag inte känner mig stor och shiet vad allt snarare har blivit svårare.
Jag menar egentligen, vilka problem hade man i åttan? tydligen så var dom stora för mig iaf.
Men vet ni? fjortis eller ej. Jag är glad att jag har varit sådan en gång. För jag lärde mig något av det. Och hellre "Svår-kent-fjortis-som-bara-ser-svart" än någon brud i försmå linnen som är överspacklad och
"super" skalle på 3,5or varje helg. (Även om vissa helst av allt ville tro det om mig!?) Jag tror att kent lärde mig något också, tydligen så måste det ju fört något gott med sig när jag "tröstlyssnade" eftersom jag (som ni ser) kom ur det. Jag är inte sådär fanatisk idag - men jag erkänner stolt fortfarande att Joakim Berg är sveriges bästa textförfattare. och för er som missat - ja NI HAR MISSAT NÅGOT STORT!
Kommentarer
Postat av: Fhager
Jag gillar också Kent
Glad påsk!
Trackback